En lördag med mamma

Jag är i en s k premiärvecka, vilket innebär att jag går in i en slags kokong, en bubbla där det snurrar med tankar och plötsliga ångestkänslor där jag undrar vad jag sysslar med! Jag brukar hålla mej för mej själv, eftersom människor kan tro att man är en smula tokig.
Men så bestämde jag mej plötsligt i fredags mitt på da’n, när jag pratade med mamma, att jag skulle hälsa på henne på lördag eftermiddag o kväll.
Igår, lördag, fixade jag mat som jag tog med mej, och satte mej i bilen och åkte en timme bort.
Vi har inte setts på några veckor, mamma o jag. Hon har varit lite förkyld, men sa att hon var bättre. När jag kom dit såg jag på henne att hon var…trött. Lågenergi. Hon stöttade sej mot köksbordet och rörde sej sakta. När jag sa vad jag såg o kände så erkände hon att kroppen värkte och artrosen gjorde sej påmind. Vi satte oss i vardagsrummet och småpratade om ditt o datt. Hon längtar till sitt hus i Bulgarien och jag påminde att det är bara en månad kvar. Mamma ska vara där mer än jag, men till påsk åker vi ner och en av mina bröder, Charles, hälsar också på med sin son Maxmilian. Mamma skiner upp. Jag häller upp ett glas vin och vi pratar vidare. Hon blir mer avslappnad av tankar på det vi har framför oss. Ute blåser det och småsnöar. Slask. Grått.
Jag säger att hon ska följa med och sätta sej vid matbordet medan jag gör iordning maten. Som vanligt hittar jag inte saker så hon agerar min assisten. Jag har satt på Bob Marley på spotify, så vi smådansar lite också. Mamma ler. Vi går återigen igenom anvisningarna till hennes bluetooth-högtalare som hon fått av mej.
– Jaa just det ja, säger mamma när hon förstår.

Vi äter och dricker lite mer vin. Mamma njuter och jag likaså. Vi pratar om hur det är med alla i familjen och mamma vill att alla ska ha det bra, må bra och att allt ordnar sej för alla. Jag känner kärlek i bröstet. Vi har rest så mycket tillsammans, vi har pratat om allt och vi har skrattat o gråtit tillsammans. Hon känner mej, och jag känner henne.
Efter maten bestämmer jag att vi ska spela poängpoker o tokdansa. Det är en speciell ”lek” vi har. Eftersom mamma har ont i leder o kropp så tyckte jag att poker o dans skulle passa. I princip går det ut på att den som får flest poäng i varje hand, måste upp på golvet o dansa. Tokdansa kallar vi det, för man ska röra sej så mycket som möjligt, som man känner.
Mamma skrattar och jag ser att hon mår bra. Jag säger det. Och det är då hon liksom ”försäger” sej lite.
– Jaa, jag är inte ensam nu.
Ett sting i bröstet känner jag. Hon säger aldrig det annars. Jag har aldrig riktigt förstått att hon känner sej ensam, ibland.
Jag känner tacksamhet att jag har min mamma. Jag märker att hon har kommit i Glömåldern och det är ok. Jag visar också styrketräningsövningar för henne, så att hon ska ligga före ischias och annat elände. Hon lovar att göra det.

Jag sov över och vi la oss mätta och belåtna redan halv elva. Jag vaknade 6.30 och mamma undrade om jag ville ha kaffe. Hon visste att jag måste hem o fortsätta att repa. På tisdag flyger jag till Malaga för att sen ha show på Casa Grande i Nerja med Anita Strandell o Anders Berglund. ”Stolt, Stark och Skrynklig”.
Jag kramar mamma och ger henne en puss. Hon står o vinkar på altanen när jag kör.
I bilradion hem lyssnar jag på en intervju med känd person. Hon säger bl a att hon ångrar att hon inte hann ta farväl av sin mor. Jobbet hade i stunden varit viktigare, så när hon äntligen åkte iväg så hann hennes mor lämna jordelivet.
Det är det där med alla stunder i livet. Alla stunder som Är livet. Dom små val varje dag som visar sej i slutet vara livsviktiga.
Den där lilla gesten att skriva ett sms och önska någon du tycker om att ha en bra dag. Det tar inte många sekunder. Alla gånger som det som syns viktigt då, får stå i vägen för det som egentligen är viktigt. Jag tror ingen ligger på sin dödsbädd och tänker ”Jag borde ha jobbat mer…jag borde ha varit mer upptagen, stressat mer…”.
Jag hade många tankar där i timmen hem. Glad att jag varje dag pratar i telefon med min mamma, att jag brukar skriva ett litet ”gomorron-meddelande” till henne och att vi fortsätter att resa tillsammans.
Och jag är framförallt glad att jag valde att hälsa på henne igår, lördag, och prata dansa äta dricka o skratta! Kärlek.
Tack.



Tiden går fort!

Så sa alltid dom äldre när jag var liten, och nu inser jag att det är sant. Eller är det så att när man har mycket att göra, tänka på och har det roligt, så går tiden fort? Naturligtvis har jag inte roligt jämt, men själva attityden att försöka se det mesta från en positiv sida.
Det har faktiskt varit extra svårt denna vinter. Långa perioder har jag varit deppad och inte riktigt vetat vad jag ska ta mej till. Det är det här med sin trygghets-zon. Jag vill och har försökt ta mej ut på nya äventyr. Jag älskar att lära mej nya saker och det har jag verkligen gjort dom senaste åren!

När jag bestämde mej för en s k ”time-out” från skådespeleriet, så kände jag mej trött o sliten. Jag gjorde annat. Jag har skrivit, regisserat, rest omkring och även utbildat mej till certifierad livscoach. Nu har längtan till skådespeleriet kommit tillbaka! Kruxet är att jag vill ju inte tillbaka till att slita o va trött! Det har tagit tid för mej att inse att det har med mej själv att göra. Hur jag balanserar min kraft och mina energier. Att kunna sätta gränser för mej själv.
Jag blir så lätt inspirerad av allt möjligt och sätter igång olika projekt och sen….ja,sen står jag där trött och vill inte mer.

Nu har mars månad kommit och på nå’t sätt så känns det som om våren är på gång! Jovisst, ute snöar det och är minusgrader idag, men snart så… Om två veckor knappt så åker jag till Nerja i södra Spanien för att hälsa på vänner men framförallt att ha smygpremiär på föreställningen ”Stolt, Stark o Skrynklig”! Spännande, nervöst och otroligt kul!! Det är Anita Strandell, Anders Berglund och jag. Jag stannar i 10 dagar och sen har jag 2 resor till Bulgarien i april/maj och juni!

Tiden går fort och jag försöker att vara i den hela tiden. Känna, skapa, fundera och agera.