Archive for mars, 2019

Jag är i en s k premiärvecka, vilket innebär att jag går in i en slags kokong, en bubbla där det snurrar med tankar och plötsliga ångestkänslor där jag undrar vad jag sysslar med! Jag brukar hålla mej för mej själv, eftersom människor kan tro att man är en smula tokig.
Men så bestämde jag mej plötsligt i fredags mitt på da’n, när jag pratade med mamma, att jag skulle hälsa på henne på lördag eftermiddag o kväll.
Igår, lördag, fixade jag mat som jag tog med mej, och satte mej i bilen och åkte en timme bort.
Vi har inte setts på några veckor, mamma o jag. Hon har varit lite förkyld, men sa att hon var bättre. När jag kom dit såg jag på henne att hon var…trött. Lågenergi. Hon stöttade sej mot köksbordet och rörde sej sakta. När jag sa vad jag såg o kände så erkände hon att kroppen värkte och artrosen gjorde sej påmind. Vi satte oss i vardagsrummet och småpratade om ditt o datt. Hon längtar till sitt hus i Bulgarien och jag påminde att det är bara en månad kvar. Mamma ska vara där mer än jag, men till påsk åker vi ner och en av mina bröder, Charles, hälsar också på med sin son Maxmilian. Mamma skiner upp. Jag häller upp ett glas vin och vi pratar vidare. Hon blir mer avslappnad av tankar på det vi har framför oss. Ute blåser det och småsnöar. Slask. Grått.
Jag säger att hon ska följa med och sätta sej vid matbordet medan jag gör iordning maten. Som vanligt hittar jag inte saker så hon agerar min assisten. Jag har satt på Bob Marley på spotify, så vi smådansar lite också. Mamma ler. Vi går återigen igenom anvisningarna till hennes bluetooth-högtalare som hon fått av mej.
– Jaa just det ja, säger mamma när hon förstår.

Vi äter och dricker lite mer vin. Mamma njuter och jag likaså. Vi pratar om hur det är med alla i familjen och mamma vill att alla ska ha det bra, må bra och att allt ordnar sej för alla. Jag känner kärlek i bröstet. Vi har rest så mycket tillsammans, vi har pratat om allt och vi har skrattat o gråtit tillsammans. Hon känner mej, och jag känner henne.
Efter maten bestämmer jag att vi ska spela poängpoker o tokdansa. Det är en speciell ”lek” vi har. Eftersom mamma har ont i leder o kropp så tyckte jag att poker o dans skulle passa. I princip går det ut på att den som får flest poäng i varje hand, måste upp på golvet o dansa. Tokdansa kallar vi det, för man ska röra sej så mycket som möjligt, som man känner.
Mamma skrattar och jag ser att hon mår bra. Jag säger det. Och det är då hon liksom ”försäger” sej lite.
– Jaa, jag är inte ensam nu.
Ett sting i bröstet känner jag. Hon säger aldrig det annars. Jag har aldrig riktigt förstått att hon känner sej ensam, ibland.
Jag känner tacksamhet att jag har min mamma. Jag märker att hon har kommit i Glömåldern och det är ok. Jag visar också styrketräningsövningar för henne, så att hon ska ligga före ischias och annat elände. Hon lovar att göra det.

Jag sov över och vi la oss mätta och belåtna redan halv elva. Jag vaknade 6.30 och mamma undrade om jag ville ha kaffe. Hon visste att jag måste hem o fortsätta att repa. På tisdag flyger jag till Malaga för att sen ha show på Casa Grande i Nerja med Anita Strandell o Anders Berglund. ”Stolt, Stark och Skrynklig”.
Jag kramar mamma och ger henne en puss. Hon står o vinkar på altanen när jag kör.
I bilradion hem lyssnar jag på en intervju med känd person. Hon säger bl a att hon ångrar att hon inte hann ta farväl av sin mor. Jobbet hade i stunden varit viktigare, så när hon äntligen åkte iväg så hann hennes mor lämna jordelivet.
Det är det där med alla stunder i livet. Alla stunder som Är livet. Dom små val varje dag som visar sej i slutet vara livsviktiga.
Den där lilla gesten att skriva ett sms och önska någon du tycker om att ha en bra dag. Det tar inte många sekunder. Alla gånger som det som syns viktigt då, får stå i vägen för det som egentligen är viktigt. Jag tror ingen ligger på sin dödsbädd och tänker ”Jag borde ha jobbat mer…jag borde ha varit mer upptagen, stressat mer…”.
Jag hade många tankar där i timmen hem. Glad att jag varje dag pratar i telefon med min mamma, att jag brukar skriva ett litet ”gomorron-meddelande” till henne och att vi fortsätter att resa tillsammans.
Och jag är framförallt glad att jag valde att hälsa på henne igår, lördag, och prata dansa äta dricka o skratta! Kärlek.
Tack.

Jag stod framför spegeln och funderade: Vem har gett byggnadstillstånd till detta!
Det var förra året. Efter allt som hänt i livet så kändes det som om kroppen rasade ihop. Jag kände mej gammal, rynkig och fläskig. Allt jag åt var som fiender till min kropp och jag fattade ingenting! Tyckte att jag åt bra och rörde mej mer än dom flesta. Ändå detta?

Sommaren 2018 var väldigt jobbig, och när hösten kom så förflyttades melankolin till ren deppighet. Vad gör man då? Du kanske känner igen dej? Man kapslar in sej, vill inte träffa nå’n och undrar vad som ska hända härnäst. I början av oktober kom jag hem från Bulgarien där jag hade varit en dryg månad. Trodde jag skulle börja med ett jobb som inte blev av, så jag tog beslutet att jobba med mej själv. Började träna ordentligt! Första månaden en halvtimme per dag, 6 dagar i veckan. Cardio och styrka. Efter en månad blev det 45 min/dag, 5-6 dagar i veckan. Tredje månaden minskade jag träningen till 3-4 dagar i veckan 45 min. varje gång. Jag mådde bra inombords av träningen, men tyvärr syntes ingenting till det yttre. Vågen stod still och måttbandet visade samma siffror. Vad gjorde jag för fel? Jag hade svårt att äta 3 ggr/dag och mellanmål som PT:n sa, och den kostplan jag fick kändes inte rätt (för mej). Om jag ska va’ ärlig, lite gammaldags. Jag tror att vi alla är olika och behöver olika.

Jag följde också ett program på nätet som heter ”Interconnected” där dom (forskare, nutritionister, läkare) pratade om magens mikrobiom och allt som händer oss med fel kost, stress och mycket annat.
Samtidigt innan jul, kommer ett mail till mej från Mindvalley att dom tänker starta en försöksgrupp med inriktning på hälsa, och Ronan som skulle leda gruppen gav oss en utmaning att äta enligt ”16:8 metoden”. Han poängterade att detta var ingen diet utan ett verktyg. Såklart gick jag med. Vi började 2/1 och jag är idag inne på min 66e dag, och mår riktigt bra för första gången på länge. Ronan ledde oss den första månaden men jag har fortsatt och även andra i gruppen. 16:8 menas att du fastar 16 timmar per dygn och har ett s k ”ätfönster” under 8 timmar. Kroppen och dina celler får tid att vila och reparera sej. Du kan själv välja under vilken tid på dagen du vill äta. Om jag ska på middag, fest, så anpassar jag mina timmar efter det. Är du intresserad så kan jag tipsa om Dr.Jason Fung, som dels har en youtube-kanal med också skrivit en bok om detta (Allt om fasta). Det handlar om s k periodisk fasta.

Så nu är jag på väg till ett bättre, friskare liv tycker jag. Detta kanske inte passar alla, men mej passar det. Jag äter det jag vill, även om jag känner av vad som är bra eller dåligt nu på ett tydligare sätt. Dessutom har vågen visat på minuskilon och jag känner mej lättare och har mer energi. Rubriken ”Från Tant till Tigrinna” är på god väg!

Idag 9:e mars så fyller min hund Selma år. Ja, nu har hon varit död ett antal år, men hon finns ändå starkt hos mej. Ordet död låter så slutgiltigt, så jag säger att hon är i sin hundhimmel. Jag känner fortfarande av henne härhemma, reagerar på ljud och plötsligt utan anledning dyker hon in i min hjärna. Då pratar jag med henne. Ibland på natten tycker jag att hon kliver omkring försiktigt i sängen som hon brukade, för att så småningom lägga sej tillrätta. Selmas o min kärlek var speciell, så därför firar jag henne varje år. Jag kikar på foton o jag minns allt kul vi hade. När hon var med mej i Frankrike, när vi åkte motorcykel, när vi cyklade omkring o Selma satt i cykelkorgen och njöt. Hon var alltid med mej. Hon har turnerat runt i Sverige ett antal gånger och bakom scenen lugnade hon många skådespelare. När hon lämnade jordelivet så fick jag såå många hälsningar från kollegor runt om i landet.

Våra hundar är speciella. Jodå även våra katter. Och hamstrar, papegojor, kaniner, ödlor, sköldpadda osv. Jag har lite svårt att stoppas in i kategorin ”hundmänniska”. Jag är djurmänniska. Älskar djur av alla sorter. När jag var liten och bodde i Liberia, så lyckades jag samla på mej en antilop, uggla, mungo, katt o papegoja. Antilopen köpte jag för 25 cent av en jägare som kom bärandes på den lilla bebisen. Antagligen hade mamman dött. Vi matade Bambi med nappflaska och pappa byggde en inhägnad när Bambi växte och inte kunde vara inomhus längre.

Jag tror att vi blir bättre människor om vi har djur omkring oss. Deras sätt att villkorslöst älska oss. Deras nyfikenhet och även deras sätt att spegla oss som människor.
Att man älskar djur betyder inte att man inte älskar andra människor. Endel verkar tro det. ”Varför lägger du inte tid o pengar på människor som har det svårt då”? Som om det ena utesluter det andra. ”Joo, det gör jag” brukar jag svara, ”Jag har fött upp en familj i västafrika och jag har betalat SOS Barnbyar för 2 ungdomar ända tills dom va 18 år, och jag ger bidrag till Stadsmissionen, Röda Korset, Plan och UNICEF”
Det är som om vi måste vara inom små områden och verka där? Vi kan faktiskt göra mycket på många områden! Och har du inga pengar att ge, så kan du ge av din tid. Hjälpa till med dina talanger. Vi kan mycket mer än vi tror.

Jag är full av beundran för människor som helt utan betalning arbetar inom olika organisationer. En av mina hjältinnor är Mia Mattsson. Hon startade Animals Without Limits och arbetar enträget med att hjälpa, älska djur. Var får hon all styrka ifrån undrar jag ofta? Hennes kärlek till levande varelser har skvätt’ av sej på hennes 2 barn, Olivia och Max, som nu också fulla av kärlek arbetar vidare med sin mamma.

En natt låg jag på vardagsrumsgolvet o grät eftersom Selma var döende på sjukhuset. Av någon anledning sökte jag upp Mias mailadress och skickade iväg ett böligt mail. Hon svarade. Så kärleksfullt som bara hon kan. Framförallt minns jag hennes ord om att våra hundar är vår små Buddhor. Det tröstade mitt värkande bröst och jag somnade där på golvet.

Våra hundar är små Buddhor, men också våra professorer, våra lekkamrater, våra kärlekar. Idag Selma firar matte dej med att skicka all kärlek till den dimension du befinner dej i. Allt är bra älskling och vi kommer att ses igen på ett nytt sätt.

Så sa alltid dom äldre när jag var liten, och nu inser jag att det är sant. Eller är det så att när man har mycket att göra, tänka på och har det roligt, så går tiden fort? Naturligtvis har jag inte roligt jämt, men själva attityden att försöka se det mesta från en positiv sida.
Det har faktiskt varit extra svårt denna vinter. Långa perioder har jag varit deppad och inte riktigt vetat vad jag ska ta mej till. Det är det här med sin trygghets-zon. Jag vill och har försökt ta mej ut på nya äventyr. Jag älskar att lära mej nya saker och det har jag verkligen gjort dom senaste åren!

När jag bestämde mej för en s k ”time-out” från skådespeleriet, så kände jag mej trött o sliten. Jag gjorde annat. Jag har skrivit, regisserat, rest omkring och även utbildat mej till certifierad livscoach. Nu har längtan till skådespeleriet kommit tillbaka! Kruxet är att jag vill ju inte tillbaka till att slita o va trött! Det har tagit tid för mej att inse att det har med mej själv att göra. Hur jag balanserar min kraft och mina energier. Att kunna sätta gränser för mej själv.
Jag blir så lätt inspirerad av allt möjligt och sätter igång olika projekt och sen….ja,sen står jag där trött och vill inte mer.

Nu har mars månad kommit och på nå’t sätt så känns det som om våren är på gång! Jovisst, ute snöar det och är minusgrader idag, men snart så… Om två veckor knappt så åker jag till Nerja i södra Spanien för att hälsa på vänner men framförallt att ha smygpremiär på föreställningen ”Stolt, Stark o Skrynklig”! Spännande, nervöst och otroligt kul!! Det är Anita Strandell, Anders Berglund och jag. Jag stannar i 10 dagar och sen har jag 2 resor till Bulgarien i april/maj och juni!

Tiden går fort och jag försöker att vara i den hela tiden. Känna, skapa, fundera och agera.