Selma och jag har levt tillsammans i tio år, drygt. Jag har alltid sett det som om hon ska hänga med, bli gammal o skröplig och till slut tar vi farväl. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Selma har alltid varit frisk, pigg, glad och med bra kondition! När hon i november började hosta och jag ringde oroligt till veterinären, så sa dom att det tydde på kennelhosta och att det gick på Värmdö. Jag informerades om att det gick inte att göra så mycket, utan låta henne ”rida ut” sjukdomen. Men att om hon fick feber, skulle vi åka in till akutsjukhus eftersom det kunde då röra sig om lunginflammation. Dagarna gick o Selma blev värre…jag ringde flera gånger o pratade, frågade veterinärer.

Till slut tog jag Selma o for in till Bagarmossen akut. Det visade sig att hon vid tillfället hade hjärtsvikt och att dom upptäckte vätska i både lung-och hjärtsäck. Dom la in henne på intensiven, i syrgasbur. ”Kennelhosta och detta kan uppvisa samma symptom”. Veckan var hemsk! Åh vad jag grät! Efter röntgen, ultra-ljud och skiktröntgen, fick vi värsta tänkbara besked: Hon kommer inte att klara detta. Hon har två aggressiva tumörer i sitt hjärta, vid aortan och det kommer att gå fort.

Jag hämtade hem Selma (fick betala drygt 25000 kronor efter att försäkringen betalat sin del…intensiven är dyr)! Selma var trött men oerhört lycklig att få komma hem! På sjukhuset hade dom t o m varit oroliga för om hon skulle klara helgen. Jag bad Selma att få åtminstone några dagar med henne. När hon kom hem satt hon och skakade och ”pep”, som om hon pratade, berättade. Men hon kunde inte lugna ned sig. Jag tog henne i famnen och bar upp henne till sängen. Efter ca 2-3 minuter somnade hon. Först sov hon tre timmar i sträck, helt utslagen. Jag bar ut henne så hon fick kissa. Sen sov vi båda två i tio timmar i sträck …jag hade inte sovit många timmar heller den veckan.

Selma klarade helgen, och veckan efter…och veckan efter…och sex veckor senare, nu…lever hon fortfarande! För min egen del fick jag tid att låta allt sjunka in, jag började ordna för Selmas himmelfärd. Lovade henne och mig att hon inte skulle behöva fara tillbaka till sjukhuset, utan jag ringde och pratade med en hemveterinär som beskrev vad som görs när ens djur ska somna in. Allt kändes så overkligt. Klumpen i magen var som en fotboll.

Plötsligt efter 6 veckor så undrar jag – har dom sett fel? Efter alla undersökningar och t o m sövde henne för skiktröntgen…”det kommer att gå fort”. Veterinären sa att om Selma hade haft den godartade tumören så hade hon gett henne en, högst två månader. ”Dom sitter illa till, vid aortan, så operation är inte att rekommendera”.

Men Selma lever och mår bra! Hon äter o dricker ordentligt. Vill leka. Hoppa i snön. Dragkamp med matte.

Jag förstår ingenting!? Men jag är glad, tacksam för varje dag. Klumpen i magen är inte lika stor. Men jag undrar hur ofta djursjukhus tar fel? Någon som vet?

Mamma skrev en dikt till mig:

”Skuggor dansar i skymningen, en oro gör oss sällskap.

Sömnlös blir natten, av ett evigt tänkande.

Kroppen trött och viljelös,

frusen långt in i själen.

Nu börjar gryningen att visa sig.

Kalla vindar

tårar av is,

himmel så mörk

känslor som falnat.

En dag full av tankar

som gör uppror.

Livet gör ont ”

(Sol-Britt Lidbom)

7 Responses to “Att ta farväl av sin hund”