Våra hundar.

Idag 9:e mars så fyller min hund Selma år. Ja, nu har hon varit död ett antal år, men hon finns ändå starkt hos mej. Ordet död låter så slutgiltigt, så jag säger att hon är i sin hundhimmel. Jag känner fortfarande av henne härhemma, reagerar på ljud och plötsligt utan anledning dyker hon in i min hjärna. Då pratar jag med henne. Ibland på natten tycker jag att hon kliver omkring försiktigt i sängen som hon brukade, för att så småningom lägga sej tillrätta. Selmas o min kärlek var speciell, så därför firar jag henne varje år. Jag kikar på foton o jag minns allt kul vi hade. När hon var med mej i Frankrike, när vi åkte motorcykel, när vi cyklade omkring o Selma satt i cykelkorgen och njöt. Hon var alltid med mej. Hon har turnerat runt i Sverige ett antal gånger och bakom scenen lugnade hon många skådespelare. När hon lämnade jordelivet så fick jag såå många hälsningar från kollegor runt om i landet.

Våra hundar är speciella. Jodå även våra katter. Och hamstrar, papegojor, kaniner, ödlor, sköldpadda osv. Jag har lite svårt att stoppas in i kategorin ”hundmänniska”. Jag är djurmänniska. Älskar djur av alla sorter. När jag var liten och bodde i Liberia, så lyckades jag samla på mej en antilop, uggla, mungo, katt o papegoja. Antilopen köpte jag för 25 cent av en jägare som kom bärandes på den lilla bebisen. Antagligen hade mamman dött. Vi matade Bambi med nappflaska och pappa byggde en inhägnad när Bambi växte och inte kunde vara inomhus längre.

Jag tror att vi blir bättre människor om vi har djur omkring oss. Deras sätt att villkorslöst älska oss. Deras nyfikenhet och även deras sätt att spegla oss som människor.
Att man älskar djur betyder inte att man inte älskar andra människor. Endel verkar tro det. ”Varför lägger du inte tid o pengar på människor som har det svårt då”? Som om det ena utesluter det andra. ”Joo, det gör jag” brukar jag svara, ”Jag har fött upp en familj i västafrika och jag har betalat SOS Barnbyar för 2 ungdomar ända tills dom va 18 år, och jag ger bidrag till Stadsmissionen, Röda Korset, Plan och UNICEF”
Det är som om vi måste vara inom små områden och verka där? Vi kan faktiskt göra mycket på många områden! Och har du inga pengar att ge, så kan du ge av din tid. Hjälpa till med dina talanger. Vi kan mycket mer än vi tror.

Jag är full av beundran för människor som helt utan betalning arbetar inom olika organisationer. En av mina hjältinnor är Mia Mattsson. Hon startade Animals Without Limits och arbetar enträget med att hjälpa, älska djur. Var får hon all styrka ifrån undrar jag ofta? Hennes kärlek till levande varelser har skvätt’ av sej på hennes 2 barn, Olivia och Max, som nu också fulla av kärlek arbetar vidare med sin mamma.

En natt låg jag på vardagsrumsgolvet o grät eftersom Selma var döende på sjukhuset. Av någon anledning sökte jag upp Mias mailadress och skickade iväg ett böligt mail. Hon svarade. Så kärleksfullt som bara hon kan. Framförallt minns jag hennes ord om att våra hundar är vår små Buddhor. Det tröstade mitt värkande bröst och jag somnade där på golvet.

Våra hundar är små Buddhor, men också våra professorer, våra lekkamrater, våra kärlekar. Idag Selma firar matte dej med att skicka all kärlek till den dimension du befinner dej i. Allt är bra älskling och vi kommer att ses igen på ett nytt sätt.