Archive for August, 2016

Cancer

Bara ordet cancer får oss att rygga tillbaka. Jag trodde väl aldrig att jag skulle få den diagnosen. Jag!? Det var en fredag, innan repetitioner inför sommarens föreställning som jag nästan förstod vad läkaren sa. Det var då jag fick diagnosen. Att det ordet hade tagit sig in i min kropp. Många har frågat; vad tänkte du? Först och främst så tänkte jag faktiskt på jobbet! Så när läkaren sa att jag skulle opereras på tisdagen, 4 dagar senare, så var min första reaktion ”Nää det går inte, jag har premiär om en månad”.

Men det blev så. Operationen gick bra. Jag började repa dagen efter. På teatern ställde man en säng vid scenen så jag kunde vila när jag ville. Alla stöttade mig vilket har varit läkande! Dessutom fick jag mycket stöd från många på sociala medier vilket gjorde mig både glad och en aning förvånad. Så mycket kärlek det finns!

Jag började redan samma dag, på kvällen den där fredagen med att coacha mig själv. Om jag hade haft mig själv som klient, hur skulle jag då ha gjort? Jodå, det hjälpte!

Naturligtvis kom det frågor som ”varför jag”, ”vad har jag gjort som förtjänat detta”? Och många många fler. Om jag nu är medskapare till mitt liv, varför har jag skapat detta? Hmm, svåra frågor, eller hur?! Den allra märkligaste känslan som kom, handlade om skuld! Jag kände mig skyldig att jag ”ställde till det” för alla! Men i denna känsla av skuld, så fanns också många svar.

Cancer ploppar ju inte bara upp, utan pågår under en längre tid innan vi ser, märker den. Flera år. I min skuld, såg jag på mitt liv tillbaka. Alla år som jag vänt ut och in på mig själv för att hjälpa andra, blidka andra, vara till lags och inte ta mina egna känslor på allvar. Känner ni igen er? Dessutom omringades jag av många med cancer. Jag fanns till hands. Och visst kan man finnas till hands, men om man inte tar hand om sig själv samtidigt och sätter en del gränser och tar sig själv på lika stort allvar -minst- så reagerar kroppen på det. Det är en orsak jag har hittat. Och endel andra. Jag har i många år känt mig trött. Trött och sliten. Och sorgsen.

Så mitt första steg var att Acceptera. Nu är det som det är. Okej jag grät en hel del över helgen. Jag skrev ner allt jag kände, tänkte, och såg på mina ord. Jag sa till mig själv ‘hur jag ville känna’ och tänkte på det om och om igen. På jobbet omringades jag av kärleksfulla kollegor och en massa skratt! Vilken ynnest!

Operationen gick bra! All cancer borta! Nu är det augusti och jag åker in till SöS varje vardag för strålning. När detta är klart kommer jag att åka ner 2 veckor till mitt hus i Bulgarien vid Svarta Havet. I slutet av september börjar repetitioner inför höstens föreställningar.

Mitt andra steg var att fortsätta med livet som vanligt. Jag hade en objuden gäst i min kropp som jag ville visa inte var välkommen längre, om gästen nu trodde det! Jag tog flera beslut, t ex att bry mig om mig själv mer med allt vad det innebär. Tänkte, funderade och skrev ner vad jag ville framöver i livet. Vad är viktigt? Visst har jag gjort det tidigare, men nu blev jag ivrigare i nuet och jag vill ”binda ihop” nu med sen. Vad blir nästa steg för att nå det jag vill? Jag fokuserar på det jag vill, inte det som jag inte vill.

Mitt tredje steg är att omge mig med människor som ger mig något, på samma sätt som jag själv ger. Människor som får mig att känna glädje och känslan att va på ”samma frekvens”. Jag har blivit mer medveten om varför jag blir så trött i endel personers närvaro. Bara medvetenheten gör att jag kan ta ställning i stunden.

Vad är meningen med livet? Att ha kul, eller hur? Så försök att ha kul:-) sitt inte och vänta på att andra ska fixa kulet, utan gör det själv. Skratta inte bara framför TV:n, utan hitta till ditt eget skratt. Vad tycker Du är kul? Och varför?

Livet är ett äventyr, inte en guidad tur.

QC