Kommit hem. Det känns skönt på ett sätt. Jag har ju längtat såå mycket efter Selma! Sen i december när hon blev sjuk, så har vi knappt varit ifrån varann. Men igår när jag kom upptäckte jag att hon är sämre. Samma symptom som innan när vi åkte in akut och hon hamnade på intensiven, och jag åkte hem med bara kopplet i handen…

Veterinären har sagt att dom inte kan hålla på att tömma henne (hon hade drygt 2dl vätska i hjärtsäcken o mer i lungsäcken). Då tömdes hon 3ggr, sista gången under narkos där dom också upptäckte tumörerna i hennes hjärta, vid aortan. Och jag har fått rådet att inte låta henne lida.

Så nu snurrar tankarna, känslorna virvlar och magen knyter sig. Jag inser att om hon blir sämre och andningen försämras…så måste jag låta henne bli fri.

Hon har gett mig sex månader att vänja mig vid tanken. Men hoppet överger mig inte. Lovar att inte vara egoistisk, utan tänka på hennes bästa. Och innerst inne så tror jag ju på att döden bara är en transformation till ett annat varande, att hon ändå kommer att finnas.

Nu sitter jag hos henne med kärleksfulla tankar och försök till healing. Hon ser på mig med trötta ögon. Kärlek.

Comments are closed.