Hejdå Lasse.

Lasse Eriksson.

Du bara försvann. Ingen hann säga hejdå. Säkert ett skönt sätt att dö på, men mina tankar går till Kristina. Chocken måste vara oerhörd!

Jag talade nyligen med en vän vars man dog i cancer. Hon sa att det kändes okej på slutet eftersom dom pratat igenom allt, att hon följt honom till dödsögonblicket.

När man dör som du gjorde Lasse, så är det inte bara sorgen…utan också chocken. Lasse, det här var inte kul! Men hör av dig! Och vi ses sen…nån gång.

Alla som läser detta – skänk tankar av kärlek och värme till Kristina, hans livskamrat.